viktminskningivildmarken.blogg.se

Idag är det på dagen 1 år sedan jag begav mig till Lycksele och lades in för operation av magsäcken, en s.k gastric bypass. Vägen till själva operationen var på ungefär ett halvår, alltså från remiss till skalpell. Jag har nämnt förut att jag kunde ha opererat mig omgående om jag fått chansen men jag förstår att det kanske måste ta lite tid. Hur som helst är det ju viktigast att det alls blev av. Jag minns att jag egentligen helt uteslutande såg fram emot operationen under tiden jag väntade. Jag hade under resan fram till operationsdagen inte haft någon nervositet att tala om, jag tyckte det skulle bli roligt. Däremot så var jag inte helt bekväm med att hur som helst berätta att jag skulle göra det här ingreppet, det fanns och för all del finns vissa känslor av att det är lite skämmigt även fast glädjen såklart överväger helt överlägset. Men då, för ett år sen, vägde jag upp emot 130 pannor och visste ju inte hur utfallet skulle bli. Min motivation var då och är fortsatt hög och jag tyckte hela den dagen var rolig och kunde inte låta bli att t.ex kläcka ur mig just innan narkos: 'Hitt je nå gräjjen je tycks kunna behöva, nå organ eller nåt je kunn lägg på rävåteln eller nåt, he ä ba je ta allt je vill ha, ja lova.' Hur som helst, det sista jag minns någon sa var den manliga narkossköterskan: 'Nu köm ja ve na kryddän hänna'. Första tanken när jag vaknade efteråt var, förutom att nu gör det ont: Är det säkert att det är gjort nu då?!? Jag ville verkligen få det bekräftat, ville verkligen inte vakna och att det blivit nåt tjall så att det fortfarande var ogjort. Men det var gjort och jag fick komma tillbaka upp på avdelningen samma kväll. Jag minns att jag inte sov särskilt mycket första natten vilket jag kallt räknat med så jag tittade på en NHL-match mellan Montreal och Colorado och Montreal vann och Thomas Vanek smällde in ett hattrick. Jag opererades på en tisdag och fick åka hem på torsdagen. Jag ville omgående försöka komma igång med motion och jag gick en promenad med min fru dagen efter jag kom hem och cykelsäsongen startade 1 april. Det mesta ovan har jag skrivit om förut, inte minst i inlägget som är ett försök till en sammanfattning 2014 vilket man kan läsa om här. 

 

Några reflektioner från det gångna året:

Resan och viktminskningen har faktiskt gått lättare än vad jag trodde. Låter kanske pretentiöst or whatever men de omställningar som operationen syftar till och tvingar fram tycker jag har varit inte alltför svåra faktiskt. Det handlar ju i mångt och mycket att lära sig att leva med ett annat förhållningssätt till framför allt mat och att äta maten på ett annat vis. Att känna mättnad för mycket mindre mängd mat har varit och är oerhört tillfredsställande och givetvis fundamentet till att förbränna mer energi än man tillför. Det som varit knepigast är nog att komma ihåg att äta de vitaminpiller man behöver äta för att få i sig de ämnen man behöver, jag glömmer det väldigt lätt. Att få i sig tillräckligt med vätska har krävt en viss ansträngning också, man behöver liksom tänka till lite mer då mat och vätska inte kan intas samtidigt. Men, i det stora hela, de förändringar som jag varit tvungen till har varit enklare än jag trodde och jag har välkomnat dom av hela mitt hjärta och jag är mycket nöjd över operationen som sådan och dess utfall. Jag är i runda slängar 45 kilo lättare och har minskat t.ex 6 tum i midjestorlek vad det gäller byxor. Rena stats har jag dragit regelbundet förut så det upprepar jag inget mer.

 

En stor fråga för mig nu: Vad händer nu och sen framöver?

Jag har kommit till en vikt jag absolut kan leva med resten av mitt liv om det helt skulle stanna där (även om det inte gör något såklart om det blir något eller några kg till), och det som varit målet som hägrat faktiskt har infunnit sig i mångt och mycket. Jag fyller 40 år i sommar och ska förhoppningsvis leva ett hyfsat antal år till och då givetvis leva under de förutsättningar jag har nu och också med den vikt jag har nu eller något lättare. Alltså, målet med projektet jag haft typ sista 2 åren har jag lyckats med i det stora hela och det gäller ju då att hitta nya mål. Jag har nämnt ett antal mål/förhoppningar jag har inför året 2015 varav ett jag uppfyllt. Det ska jag ju givetvis fortsätta sträva efter men det jag tänker på ligger på något sätt djupare än så. Att gå ner i vikt och bli någorlunda normalviktig är något jag drömt om, längtat något enormt efter och något som suttit så oerhört djupt i mig. Glädjen över att ha kunnat närma mig den tillvaron är mycket av det jag försökt uttrycka i den här bloggen. Så, jag vill inte så att säga snurra runt och älta att jag blivit smalare resten av mitt liv utan jag vill leva för något större än så och fokusera på andra saker än det. Att helt och totalt leva för och med den Gud som skapat och räddat mig känns som en mycket bra idé i sammanhanget. Det har jag satsat på åtminstone sedan jag var 17 år så det är inget nytt men jag vill om möjligt lägga in högre växlar och gasa på där. Jag vill faktiskt tro att det bästa i mitt liv is yet to come.

 

En annan fråga jag funderat över är: Vad har operationen och viktminskningen gjort med mig som människa? Att min fysik förändrats är givetvis uppenbart men har jag som person förändrats? Jag vet helt ärligt inte men jag skulle nog tro det om än kanske inte så mycket. Jag är med största sannolikhet i största allmänhet gladare, underligt vore det annars med tanke på att jag mår mycket bättre nu med framför allt en bättre rygg. Men, andra är nog bättre rustade att svara på de här senare frågorna skulle jag tro, jag är ju liksom bara jag och jag kan ju inte se mig själv från ett perspektiv utanför mig själv. Hur som helst, mål vill jag ha med mitt liv framöver också, det är självklart, och kanske kanske skulle jag ta och fundera på att försöka åka t.ex Vasaloppet, springa Lidingöloppet eller något annat som kräver stor ansträngning och mycket träning. Jag är övertygad om att min kropp skulle må bra av det och jag skulle tycka det vara sanslöst tillfredsställande om jag skulle fixa det. Dit är det ju en bra bit förstås men jag kan i alla fall tänka mig tanken och då inte bara som en surrealistisk fantasi och det i sig själv tror jag känns bättre i hjärteroten än vad de flesta kan förstå. Under alla förutsättningar får mottot vara: Full fart framåt. 

 

 

Låten som börjar efter 21.20 i det här klippet kan mycket väl få vara sången som beskriver mitt liv och min känsla det senaste året (och för all del nuet, tidigare år och framtiden också). Den är fruktansvärt bra rent musikaliskt, oerhört bra helt enkelt, och också textmässigt nära det jag känner och upplever. Jesus har i allt varit och är oerhört god! 

 

Som bra avslutning på en sådan här dag tänker jag att ett besök på gymmet kan få vara så senare ikväll tänker jag mig dit.