Det här med rötter
In i november. Mörkare, kyligare och vi är om inte alls länge inne i advent.
Livet går på något sätt i cykler, längre eller kortare och en viktig hållplats för mig i årets cykler är den årliga älgjakten som jag ännu en gång begav mig norröver i september för att uppleva. Jag har jagat med eget vapen sen 1993 och före det följde jag min pappa alla dagar jag hade möjlighet. Antalet älgjaktsdagar jag har varit med om vet jag inte men det är hundratals. Sen flytten till Värmland har det blivit färre så de dagar det blir uppskattar jag mycket. Som tidigare år bodde jag hos goda vänner i Tvärålund och att träffa dom är en stor del av nöjet och trivsamheten med att åka de åttiotalet milen det blir innan man är framme. Just bilresan uppskattar jag faktiskt mycket också, att lyssna på poddar och uppleva omgivningarnas skiftningar ju längre man åker. Jag kan sitta och planera rutt ganska detaljerat och jag prövar gärna vägsträckningar jag tidigare inte provat även om det kanske blir nån eller några mil längre. Denna gång passerade jag Ljusdal, något jag inte gjort tidigare och med det blev det passage genom Färila och lång story short, där verkar man ha specialiserat sig på korv- och charkuteritillverkning som jag sas plockade upp och det är inte sista gången jag köper korv där.
Det ligger således i min persons dna att i september jaga älg, det är något med stabiliteten i att veta att i september återkommer något som jag gjort i princip hela mitt liv och det skulle kräva något alldeles exceptionellt för att jag skulle hoppa över älgjakten något år. Jag kan säga direkt att i år så sköt jag ingen älg, jag har faktiskt bara skjutit en älg sedan flytten söderut. Lite trist kanske men det är samtidigt inte en så stor drivkraft som man skulle kunna tro. Jakten är så mycket mer än att ha ihjäl så mycket vilt som möjligt. Jag såg en älg på långt håll och hade vid fler tillfällen älg i närheten så det var givande och spännande ändå. Det skulle förvåna mig mycket om jag inte gjorde samma sak nästa år.
Första passet första jaktdagen, det är något särskilt.
Den kanske roligaste dagen blev en dag när det inte jagades utan jag följde mina vänner Patrik och Helen till Patriks hemby och städade i ett hus som skulle säljas och som nu är sålt. Svårt att förklara kanske men att besöka ett hus vars tidigare ägare avlidit och som jag aldrig träffat men ändå får en bild av genom att vara där är både intressant och givande.
Jag gjorde mig också en lång sväng i och igenom Västerbottens inland. Jag har tidigare närt idén om att åka till de ställen där vi tidigare bott så det gjorde jag och jag njöt verkligen. Vädret var fantastiskt så att åka genom det landskap jag bott i största delen av mitt liv kändes trevligt och var väldigt vackert. Sen finns det väl något stråk av sentimentalitet men mest glädje. Jag är väldigt tacksam att vi jag har fått bo på lite skiftande ställen, ofta i vackra omgivningar. Men med det sagt känner jag ingen dragning att bo där igen. Då var då och nu är nu, gott så.
Vårt första gemensamma hem min fru och jag, kapellet Nästansjö.
Vad det gäller jakt i övrigt har jag skjutit två vildsvin sen jag kom hem från älgjakten och där ligger totalen 2021 hittills på 11. Men desto roligare sköt vår son sin första gris häromhelgen, något som är den klart roligaste jakthändelsen i år. Han har följt och provat ett antal gånger men stolpe ut, och också gott omdöme att avstå skott, har gjort att det inte blivit något skjutet tidigare. Men trägen vinner och det var en härlig upplevelse att stå alldeles bredvid när skottet väl avlossades och allt gick bra. Också en fin känsla att vapnet som användes en gång ägts av skyttens farfars far. Det här med rötter och linjer i livet, starka och viktiga grejer.
Grattis, älskade son!