viktminskningivildmarken.blogg.se

Rubriken, ja jag har tagit mig ut och cyklat två gånger senaste veckan. Blir ju så att säga lite att börja från början med det, precis som mycket annat. I detta fall såklart vars, geografiskt alltså. I Granö med omnejd hade jag ju lärt mig vart det fanns för mig lämpliga rundor, här vet jag ju ingenting. Eller snarare visste jag ju ingenting, för jag har börjat snurra efter småvägarna runt Kristinehamn efter både natur, vilt och trevligheter att uppleva och se men även såklart för att hitta lämpliga vägar att cykla på. Jag menar, E18 i all ära men den funkar inte riktigt att cykla på, i alla fall inte för mig. Naturen här skiljer sig lite grann från det jag hittills varit är van, inget överraskande i sig själv, det fattade jag innan vi flyttade hit men likväl är det för mig intressant att se och uppleva. Skogarna känns tätare, åkrarna större, marken plattare och växtligheten frodigare och mer variationsrik. Hur som helst roligt att lite grann återupptäcka hur kul jag tycker det är att cykla och här är faktiskt pulsmätaren en stor hjälp, att kunna se att nu behöver jag ta i mer för att det ska ge mer. När man springer kan man ju inte vila på samma sätt (såklart) medans på cykel kan man röra sig framåt utan att man egentligen tar i. 3,5 mil och 4,1 mil har det blivit och bakdelsömheten får man på köpet, också sett ut en runda på drygt 5 mil som jag ska ta så fort skinkskinnet blivit mer härdat.

 

 

 

Blivit hyfsat regelbundet på gymmet också, både det enkla i garaget och det 'riktiga', gott så. På gymmet nere i centrum löper jag gärna några km löpband när jag liks är där, är förvånad själv att jag tycker just det är roligt men så länge jag tycker det tänker jag göra det, simple as that. Hade f.ö bara på kul på och med mig pulsmätare en dag på Second Hand (jobbar där en dag i veckan som en del av min pastorstjänst, minns inte om jag sagt det och ids inte kolla efter när jag skriver det här inlägget, ha ha) och innan slutet blev det förbränt en och annan kalori den dagen också, att bära möbler kan vara en träning så god som mycket annat. 

 

Får fullt logiskt frågan ofta: Hur går det? Hur känns det?  Och ja jag tycker det går bra, vad nu bra egentligen är iof men iaf. Vi trivs och tycker människorna vi möter och börjar lära känna är trevliga och lättsamma etc. Dock så ljög jag om jag sa att jag inte saknar vårat gamla sammanhang för det gör jag. 40 års liv i Västerbottens län (har 1 år i Norrbotten också) sätter ju sina spår och det tar tid, vilket det kommer få ta det som behövs, för att ordentligt landa eller vad man ska kalla det. Men jag uppfattar det som att det t.ex fungerar för våra barn i respektive skola vilket jag är enormt tacksam för, Gud är god. Vidare, på söndag ska vi ha dop i kyrkan och det är ju hur kul som helst, bättre start på en tjänst i kyrkan kan man knappast ha. Dessutom ska ett ytterligare antal välkomnas som medlemmar till församlingen så det känns positivt, givetvis.

 

Helgen som gick hade vi välkomstmöten, ett på lördagskvällen och ett på söndag så vi känner oss välkomna och väl omhändertagna, inget tvivel om det. Nästan så man blir lite generad med allt stök som görs för våran skull men vi tar tacksamt emot. Jag ska göra allt jag kan för Guds rike i vår stad och vår byggd och med Guds nåd ska det nog gå bra.