viktminskningivildmarken.blogg.se

Hade tänk plita ner lite tankar tidigare, alltså som i förra veckan, men det har liksom rullat på så det får bli nu istället. 

 

Som rubriken antyder så har Lapplandsveckan, den årliga kristna konferensen/festivalen, hunnit komma och gå, återkommer till det lite senare. 

 

Den stora potäten är dock att igår så var en flyttbil hos oss, vårat hus är alltså as we speak tomt och idag så går färden söderut och då också för att fara till det som ska vara vårat hem nu och framöver. Jag tror det dröjer en aning innan det kommer kännas så i och för sig, lite intressant faktsikt att se exakt hur länge, men såsmåningom. Det är ganska mycket känslor en sån här gång. Jag har sagt det förut och det tål att upprepas, vi har trivts väldigt bra i huset, byn och bygden. Den församling som vi tillhört och som varit min arbetsgivare har vi också känt oss hemma i och den kommer vi sakna något enormt. Jag vet med mitt förstånd att nya gemenskaper kommer att bildas dit vi kommer och jag är övertygad att vi kommer finna oss tillrätta i Värmland vad det lider. Det hindrar dock inte att jag faktiskt fällt en och annan tår de senaste dagarna, jag har så länge jag kan minnas varit sentimentalt och nostalgiskt lagd så det här med förändring är inte helt okomplicerat to be honest. Det som bär i grunden är den Gud jag upplever har kallat oss till Kristinehamn och att vi människor har en mening lagda i oss som är av evighet. Sen är det ju så att de människor jag älskar allra mest är de som gör detta tillsammans med mig. Vi gör det som familj och det är det som gör det roligt och mångt och mycket meningsfullt. Vårat hus och hem är ju ingenting värt utan de människor som bor där. Alltså huset som vi haft har vi som sådant gillat skarpt, inget snack om saken, men det som man efteråt bär med sig är ju någonstans det man gjort tillsammans med andra i huset. Julaftnar, födelsedagar och skolstarter etc är det ju människorna i allmänhet och i vårat fall våran familj i synnerhet som gjort och upplevt. Att t.ex fira jul ensam är kanske inte så kul, egentligen, men med sina närmaste är det jätteroligt. Med det sagt så vill jag verkligen säga att jag tycker att våra barn är hjältar! De har inte så mycket att välja på i den här frågan, rent naturligt är det ju på något sätt så, och de har tacklat den här situationen bra och moget för deras ålder. Jag är så oerhört stolt, glad och ödmjuk inför det faktum att jag och min fru förärats sådana gåvor. Kärleken till sina barn blir extra stark en sådan här dag och i en sån här situation. Jag hoppas de ska veta och förstå att det är så, även om deras föräldrar i detta fall fattat ett stort beslut i deras liv som de, som sagt, fått anpassa sig efter. Jag fattar att de innerst inne tycker att detta är kasst eller nära inpå och här vill jag förlita mig på att Gud särskilt hjälper oss så det kommer funka med skola, kompisar och allt runt omkring framöver. Det hindrar dock inte att det ändå skär lite i bröstet, de som varit i liknande situation tror jag begriper. Man vet vad man har men inte vad man får och är det man har bra vill man ju inte riskera att få det sämre, easy as that. Igår kväll for vi en liten sväng till Korbesjön, skapelsen visade upp sig från sitt allra vackraste och att få uppleva det tillsammans är helt enkelt underbart. 

 

Mellan sommaren 2009 och sommaren 2016 har alltså Granö varit vårat hem och för det är jag väldigt tacksam. Går nog att säga hur mycket som helst runt det men det får kanske räcka så, räcka i ett stort: Tack! Det är ett stort antal människor vi haft ynnesten att träffa och lära känna och jag säger som det ibland brukar sägas: Ingen nämnd och ingen glömd. 

 

Lapplandsveckan var det också. 

Jag har i ett hyfsat antal år varit engagerad i denna snart hundraåriga happening och jag har sett det som en verklig förmån. Lappis funkar för mig som en god och stor påminnelse om att det är vi, vars man än bor och oavsett storlek på sammanhang, tillsammans med Gud och tillsammans med andra och varandra som bygger, det rike som är Guds. Veckans sista nattmöte predikade jag, väldigt roligt på ett personligt plan och den predikan kan man se här och lyssna till här. Detta är f.ö också ett sånt här tillfälle, på tal om familj, där jag önskar att min pappa hade levt. Det hade varit roligt att få visa för honom att jag fick någorlunda rätsida på livet och att jag valde att leva för samme Gud som han. Vill tro att han nog skulle varit lite stolt över att hans son predikade inför långt över 1000 personer och den stoltheten hade jag i så fall gärna givit honom. 

 

Träning? Sprang 3 gånger under Lappis och har sprungit 1 runda efter det. 1 vända till gymmet har jag fått till också. Inte lätt att hinna allt man vill jämt. 

 

Lite bilder: