Uppmuntran och inspiration
Min vän och kollega jag skrev om förut skriver själv på en blogg på Sport For Life´s hemsida och hon har skrivit några rader om våran gemensamma upplevelse på både konferens och gym. Roligt att det var fler än jag som tyckte det var roligt så att säga. Jag kan också verkligen stryka under på hur viktigt det är att vi uppmuntrar varandra och att ett gott och vänligt ord, ett samtal, i rättan tid kan betyda mer än vad du själv tror! Hon är ett stort föredöme Frida(!), som heter. Blev hur som helst så inspirerad och uppmuntrad av det hon skrev så jag var tvungen att fara en sväng på gymmet, bara för att jag kan, och vill. Tog det lugnt vad det gäller underkropp/ben då jag spelade innebandy igår och sträckte mig i ett lår lite, alltså jag värmde bara upp lite försiktigt och varken sprang eller cyklade. Det konstiga är att jag innerst inne tycker det är lite roligt att känna (lagom) smärta, i detta fall i höger lår, då det samtidigt betyder att jag gjort något fysiskt och alltså har förmågan att göra just något fysiskt, jag vet mycket väl hur det känns att inte kunna något vettigt fysiskt oavsett vad viljan säger. Försökte ta i ordentligt på det jag gjorde i alla fall, gott så. Det här med innebandyn är f.ö verkligen fantastiskt roligt, inte förrän jag nu börjat spela lite grann igen som jag inser hur mycket jag saknat det. Även om det såklart är ett avslutat kapitel med spel i mera organiserad form är det en bra form att motionera på och något jag gärna sysslar med regelbundet. I och med att jag inte sprungit och tagit i på det sättet på ganska många år innan nu så känns det faktiskt nästan lite grann som att jag behöver lära mig att springa igen. Jag gör så gott jag kan men jag inser att jag har tappat en del vad det gäller koordination och så men för hoppningsvis kommer det bli bättre framöver.
Måste bara kommentera det man ser här, för det första så har Frida tagit bilden (och som alltså ska ha all ev. cred) och för det andra har jag helt allvarligt lite svårt att ta in att jag ser ut så här, att det här är jag, i alla fall när jag försöker ta i med bicepscurlen.
En annan detalj, när jag ändå skriver om detaljer rätt ofta, var att jag ifjol med en annan pastorskollega, han jag delade rum med nu f.ö vad man nu ska göra med den informationen, besökte lite butiker under en paus ifjol och då delade jag också lite tankar med honom om min då förestående operation. Han, Henrik som han heter, och Frida var två av de mycket få jag delade detta med. Jag har sagt det flera gånger förut, jag var inte bekväm under utredningstiden innan med att prata om det, alls faktiskt. I alla fall gick vi ifjol in i en Brothers-butik och jag sa till mig själv då att blir det nu av allt jag hoppas och blir det gott resultat så ska jag gå in i exakt den här butiken nästa år och köpa en skjorta. Så det var med nöjda steg jag knatade in i affären och jag hade två skjortor med mig ut, de hade rea så jag passade på. Lite roligt och lite med glimten i ögat så försökte jag vara välklädd sista dagen på konferensen, inte minst för att se människors reaktion, fick faktiskt en och annan kommentar vilket jag tar positivt då jag inte alls är någon formelt klädd människa i övrigt. Och få inga konstiga tankar och idéer, jag tycker fortfarande att hårdrockströjan är världens snyggaste plagg.
Manschettknappar tog jag på mig t.o.m, ja ni hör ju själv hur det låter. Risig och otydlig bild i övrigt men you get förhoppningsvis the idea.
Well, hädanefter och framöver vill jag ha ambitionen bredda mitt skrivande här, låter pretentiöst I know, men jag tänker att jag vill försöka utveckla mitt skrivande och jag inser att för att göra detta behöver jag lyfta in flera ämnen i det jag skriver om. Vill ge det ett försök i alla fall.
Tills dess, det här albumet med Living Sacrifice är både klassiskt och grymt bra!
skriven
Du ser fantastisk ut. Både på gymmet och på konferensen. Du ser ut att vara i toppform. Ante hälsar.