viktminskningivildmarken.blogg.se

Årligen återkommande, så länge jag kan minnas, är den i början på september startande älgjakten. Jag har jagat med eget vapen sen 1993 och före det s.k uppsiktsjakt med min pappa och innan det som bihang. Att få följa på älgjakt som barn är ett av de minnen jag varmt bär med mig. Jag minns inte hur gammal jag var när jag följde med på pass för första gången men 6-7 år skulle jag gissa. Jag tror mig minnas vart vi satt ungefär, vilken såt vi jagade osv och att det var ganska risigt väder, märkligt hur sånt kan etsa sig fast. Givietvis minns jag den första älgen min pappa sköt när jag var med, det var en kalv och den sköts på Bäckmyran nedanför byn Knaften där vi bodde då och som var min barndoms centrum och uppväxtort. På samma jaktlags marker sköt jag själv min första älg samma år jag började, 1993 alltså, och det var också en kalv och jag glömmer det aldrig. Jag har skrivit en del om jakt i allmänhet och älgjakt i synnerhet tidigare så det kan man använda sökfunktionen för att leta reda på om man vill. Hur det än är så är detta väldigt viktigt för mig, jag tycker fortfarande det är roligt att gå ut och sätta mig i skogen, göra upp en eld, koka kaffe över samma eld och för all del sota ner en korvbit eller två. Med mig på passet har jag alla de minnen som sitter i mitt dna från alla de jakter och pass jag upplevt hittills och sammantaget är det ett andningshål jag behöver, så enkelt är det.

 

Årets höstresa norrut gick först till Vilhelmina för ett bröllop, fantastiskt trevligt. Vilhelmina är också kommunen för mig och min frus första gemensamma hem då vi bodde i byn Nästansjö ett par mil utanför själva tätorten. Far och son klev in i fransyskan och begav oss till en camping för ett par dagars vistelse. Oerhört trevligt att vara så att säga bara jag och han på tu man hand. Givet hade varit roligast om alla i familjen följt med men nu gick inte det då dottern flyttat hemifrån (bara en sån sak) och frun jobbade. Vi åker runt lite och jag försöker visa lite av det som är minnen från tiden innan han föddes. Vi hinner med ett besök hos en kvinna som bodde i byn där vi bodde och som hunnit bli 102(!) år, ett besök jag nog kommer bära med mig resten av mitt liv och som avslutning på helgen predikar jag i Pingstkyrkan Vilhelmina, den församling som jag arbetade i mellan 1996-2001. En väldigt trevlig helg.

 

 

Sen börjar då själv jakten. Första måndagen i september är en av de viktigare dagarna på året, det hjälps inte. Spelar liksom ingen roll att jag jagat älg hundratals dagar, första morgonen är något särskilt. Dock kan man konstatera att de 3 första dagarna som jag gästjagade hos en kompis gick väldigt trögt vad det gäller älgar fällda. Få observationer och inget skjutet. Dock ska sägas att första dagen blev lite annorlunda då jakten riktades om till att handla om jakt på björn. I Västerbotten skedde premiären i två steg så älgjaktspremiären så släpptes de resterande björnar som inte blivit skjutna tidigare, 10 till antalet, och förhoppningen var att i bästa fall kunna få tag i och fälla någon av dessa. En av lagets hundar skällde ståndskall/gångstånd flera timmar på en större björn och hundens ägare var inne på mindre än 10 meters håll men lyckades inte få fritt skottläge så den klarade sig. Hade varit fantastiskt roligt om det hade lyckats då jag personligen inte jagat i ett jaktlag som lyckats fälla någon björn. Björnskit såg jag på passet men det var det närmaste jag kom. Hur som helst roliga jaktdagar med ett trevligt gäng och just gemenskapen runt jakten är en central ingredient för i princip all jakt om man frågar mig. Jag tackar och bockar för möjligheten att få några dagars jakt i Västra Strömåker.

 

Nothing beats förstköppen förstmöran.

 

Nalle rumstrerar.

 

 

Som tidigare år bor jag sedan under resten av norrlandsvistelsen i byn Tvärålund. Jagar gör jag i en annan by som heter Kussjön och har så gjort sen 2007. Under de 12 år som gått sen jag började där har ju vissa saker förändrats en del. Några jägare har kommit och gått och i år fick vi (tyvärr) anledning att första morgonen vi samlas ta av oss våra kepsar och hålla en tyst minut, Åke R.I.P.

En annan sak är ju att skogen som sådan förändras, hyggen tillkommer och pass flyttas. Jag har nog suttit på de flesta passen laget har och det känns rätt bra att för det mesta veta vart man ska när lottdragningen är gjord för vilka pass man ska sitta på. Numer finns det ju appar och GPS som hjälpmedel dessutom vilket jag tycker är bra. 

 

Jag hade innan årets jakt skjutit 25 älgar i mitt liv. Väl medveten om att livet inte är en tävling om att skjuta flest älgar (eller något annat vilt för den delen) innan man dör så är det ju ändå därför man jagar, för att få möjligheten att fälla vilt. Jag håller ett ungefärligt snitt på en älg per år vilket jag får vara nöjd med som den passkytt jag är (som numer inte har så många älgjaktsdagar som tidigare) men när jag reste upp gjorde jag det med den gnagande känslan att jag inte skjutit någon älg alls sedan vi flyttade till Värmland, senast det hände var alltså 2015 och den händelsen kan man läsa om här. Jag hoppades alltså verkligen få chansen och det skulle jag också få, sista jaktdagen innan det bar iväg hemmåt. 

 

Jag drar på lördagsmorgon sista helgen lotten som det står 18 på, ett pass som det skjutits en del älg på tidigare genom åren så förhoppningar fanns när jag satte mig, den förhoppningen har man ju i och för sig nästan varje gång man går ut på pass men ändå. Morgonen förflyter med en del älgobs inom såten men inte riktigt där jag sitter. Jag gör upp eld så försiktigt jag kan och kokar en smarrig panna kaffe. Det går ett par timmar och en hundförare meddelar att han nu går i närheten av där jag och par andra passkyttar sitter vilket ju såklart är trevligt. Ett upptag senare, ganska nära, gör att jag ställer mig upp och gör mig klar, vill så att säga inte bli tagen på sängen om det skulle dyka upp älg i pass. Hunden skäller några skall till, det har flyttat på sig lite och jag är sånär att säga tlll en passgranne i komradion att han får vara beredd för det verkar dra sig åt hans håll. Dår hör jag hur det knäpper till först en gång och sen en gång till lite närmare och efter det ser jag hur en älg kommer ut ur skogen och lunkar rätt emot mig där jag sitter. Jag ser att det är ett hondjur och att hon inte har någon kalv med sig. Enligt vad vi tidigare skjutit och gemensamt bestämt hade vi inga restrektioner vad det gäller vilka älgar som denna dag var lovliga så jag gör mig beredd att skjuta om läge skulle uppstå. Hon kommer som sagt rakt emot mig mellan tallarna och när hon sedan viker upp så att jag får bredsida på djuret låter jag skottet gå övertygad om att jag inte kommer behöva skjuta något fler skott. Avståndet är nära, 25 meter eller något sånt, så läget är i det närmaste optimalt. Älgen reagerar i skottet och springer undan ca 100 meter innan jag i riset ser och hör att det går omkull. Hunden kommer strax efter och en lyckad jakt är tillända. Ska sägas att passgrannen på pass 19 i samma veva skjuter en kalv där kon i det ekipaget också hade kunnat bli skjuten men hon, skytten, väljer att låta bli. Alltså, efter flera timmars väntan så dyker det upp 3 älgar några hundra meter från varandra och det är lite av tjusningen, man vet liksom inte hur dagen slutar, helt plötsligt kan det uppstå en spännande situation fast man tror att det är älgtomt. Känns lite roligt också att jag sa till skytten bredvid när vi åkte ut på morgonen, en ung tjej, att passen vi fick dom är bra, kul att man fick rätt då det långt ifrån alltid det är så. Hur som helst är det en skön känsla i kroppen när man med ett välriktat och jägarmässigt skott fått göra det man kom dit för, i mitt fall skjuta älg nummer 26 i ordningen av det jag hoppas blir fler. Kon kanske i största laget, alltså kanske en älg man skulle sparat men inte så lätt att hinna bedöma storleken då den dyker upp. Jag tvekade i alla fall inte en enda sekund när läget kom och jag ångar inte att jag sköt den, tvärtom, jag är glad att jag fick chansen.

 

Pass 18 mindre än en timme innan det smäller.